Välj en sida

Olof, Ur-Olof alltså

Släktens förste Hermelin – Olof Nilsson – föddes i januari 1658 i Filipstad. Han var son till hemmanssmeden Nils Månsson i hans andra äktenskap med Karin Andersson. Fadern var bland annat kommunal förtroendeman och blev borgmästare i Filipstad 1646. Om vem som var hans farfar råder viss diskussion.

NILSSON BLEV SKRAGGE

Olofs bror Simon hade antagit släktnamnet Skragge, vilket också Olof gjorde i samband med inskrivningen vid Uppsala universitet den 12 september 1677. Han skrev in sig under namnet Olaus Nicolai Skragge, troligtvis efter faderns första gifte. Då detta framkallade protester från de övriga Skraggarnas sida, bytte han i slutet av oktober 1678 namn och kallade sig Hermelin. Det finns antydningar i brev att han såg sig som förmer än sina släktingar som studerade vid samma universitet.

Olof tjänstgjorde mellan 1680-84 som informator åt riksamiralen greve Gustav Otto Stenbock’s son Magnus. En resa Olof företog åren 1684-86 gick bland annat till universiteten i Paris och Oxford. Huruvida han bedrev studier där är inte känt. Efter greve Stenbock’s död 1686 blev Olof introducerad hos greve Magnus Gabriel de la Gardie som rekommenderade Olof hos kung Karl XI.

PROFESSOR I VÄLTALIGHET

Olof Hermelin utsågs till professor i vältalighet och poesi den 4 januari 1686 vid universitet i Livland (större delen av nuvarande Estland och hela Lettland). Under åren 1690-1699 tjänstgjorde Olof även som juris professor.

Olof Hermelin utnämndes till kunglig historiegraf (officiell historieskrivare) i mars 1699 och befordrades till kunglig sekreterare i september 1701. Han anlände till det kungliga krigslägret i Bielowice i Litauen den 10 mars 1702.

TVÅ GIFTEN

Olof gifte sig 1690 med Helena Brehmsköld och fick sju barn med henne. Helena avled 22 februari 1698. Av de sju barnen överlevde två, Olof (5/8 1694) och Nils (24/1 1698). Flera av dessas barn kom att dömas för konspiration mot riket.

Olof Hermelin gifte om sig med Margareta Obrecht Åkerhielm år 1700. Margareta var änka efter Elias Obrecht och dotter till statssekreterare Samuel Åkerhielm och Katarina Mollsdorff. Olof och Margareta fick fyra barn. Det fjärde barnet Carl f 1707 upphöjdes till friherrlig värdighet och är den friherrliga ättens stamfader.

ADLADES 1702

Den 15 november 1702 upphöjdes Olof Hermelin i adligt stånd och i oktober 1705 utnämndes han till kansliråd och statssekreterare. Förutom rollen som inrikespolitisk rådgivare så var Olofs stridsskrifter den svenska utrikespolitiska propagandans bravurnummer. Utöver de stora propogandistiska knalleffekterna distribuerades från fältkansliet regelbundet informationsskrivelser till svenska tjänstemän och myndigheter och propogandistiskt färgade nyheter avsedda för allmänheten. Fältkansliet fungerade också som informationscentral för underrättelseverksamheten.

FÖRHANDLADE MED KEJSARE OCH KUNGAR

Under fältkanslitiden hade Olof åtskilliga uppdrag som diplomatisk förhandlare åt Karl XII. Kung Fredrik I av Preussen är en av de kungligheter som Olof förhandlade med och kung August II av Polen en annan. Även förhandlingar med kejsaren i Wien ägde rum under Olof Hermelins ledning. Hermelins umgänge i fält var i huvudsak med främmande makters diplomater och högre svensk militär och bland dem kan nämnas general greve Magnus Stenbock, som han var informator för under sin studietid i Uppsala, general greve Adam Ludwig Lewenhaupt, överstemarskalk greve Carl Piper och kungens överståthållare greve Knut Posse.

Vid ett tillfälle bad Stenbock att kungen skulle skicka Olof till Polen för att vara honom behjälplig med korrespondensen. Det visade sig ogörligt på grund av Olof hade insjuknat.  Händelseförloppet har hämtats från facebooksidan ”Karl XII” 

I slutet av 1706 förlade Karl XII sitt högkvarter i Schloss Altranstädt inte långt från Lūtzen. Där finns en obelisk och ett museum med svenskminnen vilket har uppmärksammats i en pamflett av Christina Winter.

SLÄKTEN FORTLEVNAD SÄKRADES I FÄLT

Olof var mest på resande fot och hade inte så mycket tid att umgås med sin familj. Trots det hann han skaffa sju barn med sin första fru Helena Brehmsköld och fyra barn med sin andra fru Margaretha Åkerhielm. Hon förde med sig två barn från ett tidigare äktenskap. Hela familjen blev med dagens mått förvisso en stor men en helt normal blandfamilj. Att styvbarnen blev en viktig del av familjen styrks av att även dom fick bära adelstiteln.

Margareta förtjänar alla släktingars särskilda uppskattning då hon på vintern 1707 under besvärliga omständigheter  for ner till Polen med häst och vagn för att träffa sin make Olof. Han var i full färd att kriga mot ryssarna. Det var ett lyckosamt möte för Margaretha återvände till Sverige, närmare bestämt till sina föräldrar bostad på Drottninggatan i Stockholm och födde sonen Carl några månader senare. Av Olofs alla barn blev Carl den ende som förde den Hermelinska ätten vidare. Tänk om hon inte hade gjort den där resan.

ÖDE SOM FÄNGSLAR

Med undantag av Karl X II:s eget dödsfall har inget karolinskt öde som Olof Hermelins fängslat eftervärldens intresse och fantasi. Det har hävdats, dels att han stupade under själva slaget vid Poltava, dels att han blev tagen av ryssarna och fortfarande 1712 var i livet och dels att han visserligen blev tillfångatagen men att han direkt efter slaget blivit nedgjord på tsarens order. Vissa rykten säger att tsaren själv dräpte Hermelin med sin värja. Den sista säkra situationsbilden ur Olof Hermelins liv står att finna i greve Carl Pipers dagboksanteckningar från dagen före själva slaget den 28 juni 1709 och rör minuterna närmast före det ryska infanteriets anfall. Kungen var sårad och hade låtit sig övertalas att lämna slagfältet, på vilket de båda sidornas styrkor hade börjat formera sig för strid och Hermelin kom ridande till den vilande Piper för att meddela om kungens avlägsnande. Han meddelade samtidigt att fienden var i full anmarsch och greve Piper steg, då han insåg allvaret, upp till häst och red bort för att söka konungen. Hermelin följde inte Piper till kungen.

Efter detta finns inga fler livstecken av Hermelin noterade i dagboken. Mycket talar för att Hermelin blev tillfångatagen och inte stupade på slagfältet. Huruvida han var sårad vid tillfångatagandet och senare avled av dessa eller om han senare blivit dräpt av tsaren eller någon annan går inte att fastställa. Ryktet säger dock att tsaren skall ha blivit exalterad vid nyheten av att en av hans verkliga fiende hade tillfångatagits och att tsaren då egenhändigt skulle ha nedgjort Hermelin med sin värja.

Det finns också vittnesberättelser, där tre ryska präster skall ha bevittnat att Hermelin var fången och bevakades av den ryske vicekanslern Schafirov på order av den ryske tsaren. Denna version har inte kunnat styrkas och måste därför anses ha en låg beviskraft.

Professor Kari Tarkiaine nämner i sin bok ”Moskoviten, Sverige och Ryssland 1478-1721” Olof och de karolinska krigsfångarna.

– ”Alla togs hand om utan åtskillnad. Endast i ytterst sällsynta undantagsfall dömde tsaren den tillfångatagne personen till döden. Så var enligt ett osäkert rykte fallet med Karl XII:s rikshistoriograf och propagandist, författaren av antiryska stridsskrifter Olof Hermelin, som ryssarna kände igen och troligen avrättade. Ända in i det sista hade Hermelin hållit på med att bränna fältkansliets dokument för att de inte skulle avslöja rikshemligheter till segraren”.

– År 1711 gjorde omkring 150 svenska officerare ett misslyckat, storskaligt flyktförsök vilket fick till följd att merparten skickades till Sibirien. Tarkiane bedömer att Olof inte var med bland de som sändes till Sibirien och drar slutsatsen att Olof avrättades före 1711.