Välj en sida

1916 Alvastra

Efter att släktmötet uppskjutits två gånger (1914, 1915) genomfördes det 1916 mitt under brinnande världskrig. Styrelsens ordförande Joseph valdes att leda mötet med 48 deltagare.

Eugénes försäljning av släktminnen från Noor skapade en hel del diskussioner. 

Tryggve meddelade att han skänker en tavla målad av hans far Olof. Carl å Thorsvi samt hans barn har skänkt en gåva till föreningen å Elise’s begravningsdag.

Ernst framhöll att släkten skulle låta sig representeras vid kommande adelsmöte när frågor om den Pauliska donationen skulle beslutas. Genom Gunni Hermelin f Pauli kan många släktingar komma att beröras. Vidare kan man läsa flera intressanta nekrologer i styrelsens berättelse.

Verksamhetsberättelse
Släktmötesprotokoll
Revisionsberättelse
Tal av Joseph

 

Tal av Joseph vid släktmötets middag i Omberg 21.8.1916

Jag tror att om man önskar klargöra några riktlinjer för släktens framtida framgång så har man en god ledning i de korta men talande minnesrunor som på f.m upplästes över bortgångna anhöriga.
Hvad är för ett gemensamt drag för en röd tråd som genomgår dessa lefnadsteckningar? Jo, individens ansvar som gentemot större enheter, familjen, släkten, fosterlandet, ja varför inte mänskligheten, ett ansvar som fylles och tillfredsställes genom plikttroget arbete på den post o lifvet där man blifvit ställd.
Detta arbete, märk vä: arbete under moraliskt ansvar, är det som idealiserar lifvet, skänker det dess värde och djup och innehåll och på samma gång ger det en motvikt, ett skyddsmedel mot tidens stora sjukdom: materialisme, som när det gått en väl vill förleda till benhård själfviskhet och i vidriga fall, när lifvets slag falla tunga, till iskall förtvifvlan.

Den stora skalden låter sin “Macbeth” förtydliga denna livsledans, pessimismens förtvifvlans smärtfyllda bitterhet i de ödödligt sköna orden:

“En skugga blott som går och går är lifvet. En stackars skådespelare, som larmar och gör sig till en timmes tid på scenen. Det är en saga, berättat af en dåre. Låter stort, betyder intet. 

Gentemot detta dystra, mörka motto vilja vi sätta Thomas Carlyle’s ljusa hoppfyllda lefvnadsmotto: “Frambringa något, som det också blott den erbarmligatse bråkdel af en produkt, gif den fram i Guds namn,”

Detta motto, kändt eller okändt har helt säkert varit ledande för våra bortgågna (fäder) fränder och är, vågar vi hoppas, äfven ledande för oss, som ännu lefva härnere.

Med dessa enkla ord ber jag Eder med mig förena Eder i en varm välgångsönskan för den Hermelinska släkten, dess medlemmar och dess framtid.

Joseph Hermelin